Skummade igenom en massa texter jag skrivit. Hittade då början på denna.
Fortsatte och skrev de åtta sista raderna.

I ett land långt borta
som ingen känner till
räknas ej åren
för tiden står still

Jorden brukas
och åren går
Odlingarna blir till maten
familjen får

Själv känner du att det är någonting du inte har
Det är något hål, någon saknad, någonstans

Men du blir aldrig riktigt klok på vad det är
Kanske ett mentalt outtröttligt begär?

Jag tror det är lyckan du söker, men saknar
Jag tror det är friden du vill ha, men ej kan få

Jag tror det är värdet på ditt allt, du ej förstår
Jag tror det är kärleken du behöver, men ej förmår