Novell. Eller dagbok. NÃ¥gonting jag iaf skrev mitt
i natten om mitt nuvarande tillstånd.

Vad fan sitter jag här för och kvävs? I ett hett rum, i en het natt och tänker på saker jag vill. Allting är ju möjligt. Kanske är man för feg. Eller så tänker man för mycket. Jag vill en sak idag, eller ännu mer; jag vill en sak just nu, men en helt annan sak imorgon eller om bara några timmar. Just nu sitter jag i alla fall bara här. Och tänker på vad jag vill.

Och skriver av mig lite. Det behöver man ibland.

Vad vill jag just nu då, just i denna stund?

Just i denna stund lyssnar jag på ett jävligt bra punk/hardcoreband från San Diego. Musiken spelas i full ”kick-ass” anda och med total energi.

Just nu vill jag vara medlem i det bandet. Eller i ett liknande band. Jag vill befinna mig i en svettig lokal och röja som satan. Inte sitta i ett svettigt rum och slå ihjäl mygg.
Så just nu kollar jag igenom bandannons efter bandannons. Kollar om det finns ett likartat band i Sverige som behöver en gitarrist.

Just nu ställs jag inför ett dillemma. Jag har hittat en annons. Ett band som kör den stil jag letar efter. Men de söker inte efter en gitarrist. De vill ha en sångare. Däri ligger dillemmat; jag kan inte sjunga. Inte ett dugg. Och mitt mod och min karisma på scen är nog lika med noll.

Konstigt nog sitter jag och funderar på det. Just nu är det ändå det jag vill. Just nu känns det helt rätt. Jag skulle kunna ta på mig rollen som sångare just för att jag så gärna vill vara med i ett sådant band. Just nu.

Däri ligger dillemma nummer två. Jag är rädd för att jag just nu, i all spontanitet, skickar ett seriöst mail till bandet där jag förklarar att jag kan ställa upp som sångare. Men att sedan när jag står där, framför replokalen., när vardagen och verkligheten krypt på, att jag då ångrar mig.

Och att jag motvilligt går in. Och utan lust eller ork försöker sjunga.

Det är det jag fruktar just nu. Det är därför jag tvekar. Det är jobbigt att vara spontan och alltid vilja en massa saker. Just nu är mitt liv fullt av sådana dillemman och osäkra val. Svåra val.
Samtidigt är jag ändå medveten om att jag någon gång måste ta steget ut. För när jag väl testat en dörr kan jag även stänga den om jag upptäckt att det inte är någonting för mig. Då kan jag gå på nästa dörr och då blir antalet dörrar att välja på mindre, vilket gör det hela lättare med mindre valmöjligheter och därigenom mindre antal dillemman.

PÃ¥ sätt och vis är det värsta som kan hända, i detta avseende, om man varken kan stänga dörren eller kliva in i rummet. Om man stÃ¥r kvar vid tröskeln. DÃ¥ ödslar man mycket tid. Och tid är nÃ¥gonting jag är besatt av. Inte pÃ¥ det sättet att jag stressar och skyndar mig hela tiden – sÃ¥dant vägrar jag; det är förmodligen omöjligt att fÃ¥ mig stressad – däremot är jag besatt av tid pÃ¥ det sättet att jag vill hinna med sÃ¥ mycket som möjligt av det som ger mig nÃ¥gonting.

Jag vill skapa musik. Det tar oerhört mycket tid. Jag vill skriva texter. Jag vill läsa böcker. Jag vill studera. Jag vill spela fotboll. Jag vill lära mig oändligt mycket.

Alla dessa saker tar bara enskilt så mycket tid att det knappt går att hinna med dem. Åtminstone inte då man även har ett jobb som ju tar en stor del av ens tid. Att sedan försöka hinna med alla dessa saker tillsammans är praktiskt taget en omöjlighet.

Jag har ändå försökt. Och gör det då och då. Det resulterar i att man aldrig sover. Det är fantastiskt att sitta uppe på natten och skapa någonting, men glädjen förstörs när man kollar på klockan och man inser att man snart ska upp och jobba.

Man blir som en zombie. Det håller ett tag. Men till slut blir man dock helt utmattad. Till slut blir det att man skiter i den där kvällskursen på universitetet för att man är så jävla trött och bara behöver vila ut.

Efter ett tag är man sÃ¥ pass slut att man försöker anpassa sig igen. Till den “normala” dygnsrytmen. Jobba, äta, sova. Man anstränger sig för att gÃ¥ och lägga sig tidigt. För att gÃ¥ upp och jobba, äta och sedan sova. Bara för att inte ständigt vara just sÃ¥ där trött, för att inte bli den där zombien pÃ¥ dagarna som aldrig sover pÃ¥ nätterna.

Så småningom blir man dock som en zombie även av detta. Fast på ett annat sätt.
Man blir tom. Likgiltig. Tomheten kommer då man aldrig får skapa någonting.
Livet blir värdelöst.

Till slut är man så desperat att skapa någonting att man gör vadsomhelst. Man skiter i om det blir en dålig låt, eller en dålig text, bara man får ur sig någonting. Vad som helst bara man får slippa den där tomheten. Man vill ju ha sitt liv tillbaks!

Och så är man där igen. En idé leder till en annan och plötsligt sitter man där klockan tre på natten och skapar. Och blir en asocial zombie på dagen. En zombie vars inställning till arbetet är att han just där är en zombie som gör sitt jobb och hoppas på att arbetsdagen går snabbt så att han kan komma hem någon gång.

Jag kommer aldrig att bli lycklig med detta liv. Men jag vet heller inte vad jag vill, hur min fullkomliga lycka skulle se ut annat än för tillfället. Just nu.

Det ideala skulle vara om jag kunde leva på min musik och då få tid till att skapa hela dagen. Eller natten. Det är min dröm. Det skulle vara det bästa.

Men det är en utopi. Det kommer aldrig att hända. Jag vet för jag är även realist.
Det är så det är. Just nu. Just nu står jag på en tröskel.

Det finns en viss sannolikhet att allting kommer att gå åt helvete.