Jag har nu varit hemma i tre dagar.

Jag kan inte påstå att jag saknar landet. Men jag kan inte heller påstå att jag saknade Sverige då jag var borta.

Aberatio trivdes rätt bra i Egypten. Han kom fram till att han trivs rätt bra på resande fot.
Men dÃ¥ jag sitter här hemma, först dÃ¥ inser man vad man saknat. Och vad jag saknat främst är – hur märkligt det än lÃ¥ter – varken vännerna, sängen, maten, sprÃ¥ket, duschen, datorn eller toaletten. Det jag saknat mest är faktiskt musiken.

Musiken har masskonsumerats sedan jag kom hem. Kanske är det så att det man vanligtvis lyssnar på fått en välbehövlig paus och som ett substitut har man lyssnat på en helt annan form av musik. Sedan när man kommer tillbaks har man insett hur bra musiken man brukar lyssna på egentligen är.

Kanske blir det samma känsla som den gången man hörde musiken för första gången. Samma känsla som gjorde att man upptäckte den.

Jag kan ibland sakna den känslan. Det kan kännas som man redan hört allt och det där musiksökandet och upptäcksresandet genom olika genrer och artister gör man sällan längre.

För ibland kan det kännas som man redan hittat allt det man tycker om. Det finns inget mer bra. Även om man vill söka och ibland gör det.

För hur stor är sannolikheten att jag återigen skall hitta någon som är lika bra och tar tag i en med samma kraft som till exempel Jimi Hendrix gjorde första gången jag hörde ”Electric Ladyland”?

Eller Stooges, Refused, Jeff Buckley, The Doors, King Crimson, Led Zeppelin, Nick Drake, Bob Dylan, Nirvana och alla andra.

Naturligtvis finns det nytt som samtidigt är annorlunda och bra. Det upptäckte jag förra året då jag gav mig ut på en lång jakt bland demoband. Tänkte länka till några av dem från min sida lite senare.

Men ofta blir det nu så att man lyssnar på musik ”av rutin” (i brist på bättre uttryck), utan att det berör en och tar tag i en på samma sätt som den en gång gjorde.

Kanske är det så att det var en paus man behövde.

När jag låg på sängen i hotellrummet i Cairo och för första gången under resan plockade fram mp3-spelaren för att lyssna på Nick Drake insåg jag hur bra jag tycker att han är. Det kändes lite smått fantastiskt att ligga där, i en helt annorlunda värld – för det är det – och lyssna på ”min” musik.

Jag har sagt det förr, tror jag. Bra musik är tidlös. Och kanske oberoende av rummet.

För tillfället är Bob Dylan soundtracket till mitt skrivande. Enkla låtar med gitarr, sång och munspel.

Nu är man hursomhelst hemma. Jag vet inte om det känns bra eller ej. Nu har man ju sina gitarrer här. Keyboarden, all musik och datorn. Alla vänner.

Men jag vet inte om det är här jag vill vara. Kanske inte just Egypten, men i varje fall inte just här.

Alla intryck, allt det vi sett och varit med om tar tid att smälta. Man blir van att se nya rum då man vaknar och just därför kändes det riktigt märkligt då jag vaknade igår. Hemma.

Jag såg mig omkring. Det såg inte ut som ett hotellrum. Just det ja… nu är jag hemma igen.
Aberatio trivdes i varje fall med resandet. Fredrik var en bra reskamrat. Vi var på samma nivå och inställning hela tiden.

Jag är glad att jag fick chansen och tog den.

Om det är någon som läser detta, funderar på att åka till Egypten och undrar över något är det bara att fråga på. Det känns som man har rätt bra koll. Och det finns en del pratiska råd och ting som kan vara bra att ha med sig då man reser dit ner.

Egypten skiljer sig en hel del från Sverige, eller för den delen andra vanliga resmål.

Nu skall jag snart lägga upp en sista bild från Egypten. Sedan stänger jag detta kapitel och fortsätter med allt det andra.

Det är många ideer man bär på nu. Måste bara smälta allt.

Innan man fortsätter och vandrar vidare.