Skrev det här för några dagar sedan, på tåget till Luxor.

Jag tror inte ens att jag meddelat det till alla än. Det skedde spontant. Men för de som inte vet, så befinner jag mig just nu i Egypten med en vän.

Vi reser omkring och ser så mycket man kan på två veckor. I lugn och ro.

Jag vet inte vad det är, men det finns någonting där. Någonting under ytan. Någonting bakom fifflandet, lurandet, fattigdomen, kaoset och de imponerande uråldriga templen.

Det kanske är rytmen jag tycker om. Och enkelheten. Det kanske är så att man måste finna sig i Egyptens rytm. Att man måste se hur människor och systemet fungerar och först då kan man trivas i det man ser och det som omger en.

Jag tror att många västerlänningar blir sura och frustrerade över hur saker och ting fungerar här.

Men man kan ju inte bli sur eller frustrerad över att saker och ting fungerar på ’”fel” sätt. För vad är fel?

Är det fel för att det inte fungerar pÃ¥ det sätt vi är vana att det skall i vÃ¥ra västerländska – och i det här fallet svenska – glasögon och tittgluggar?

Man måste förstå att det är vi som är udda, inte dem.

Vi är besökare, med egna glasögon och de gör bara som de alltid har gjort.

Det enda du kan göra är att lära dig hur de gör. Kunna systemet. Och finna rytmen.

Om du nu inte tror att saker och ting fungerar som hemma, men de kommer de inte att göra.

Det är du som får anpassa dig till Egypten, inte tvärtom.

Du får finna dig i situationen och antingen lära av den och iakta den eller så får du bli lurad och vara sur och frustrerad för resten av resan.

Jag läser på. Och iaktar. Som vanligt.

Men det är någonting speciellt där under. Man kan inte bara se fifflandet, för det finns någonting annat där.
Människorna här är gästvänliga. Och många av dem har en otroligt skön och positiv inställning. Nämligen den att allting löser sig, det är inga problem. Ingenting är omöjligt. Allting går.

Det finns inget ”Det går inte”.

Ett exempel är då vi gick in på theservering i Hurghada och ville ha någon form av bakelser till teet. De hade inte några sådana, det var inte riktigt ett sådant ställe (här röker man vattenpipa) men cafeägaren fixade det. Han sprang helt enkelt bara iväg någon gata till ett bageri och fick ta på färska bakelser. Han var ju borta ett tag. Men han fixade det!

Ett annat exempel är i Luxor då vi skulle äta pizza. Vi hade sett pizza på menyn men när vi skulle beställa sa han att han inte kunde göra pizza. De hade nämligen ingen ugn.

Vi pratade med mannen och sa att det lite var för pizzans skull vi klivit in.

Mannen rådgjorde med någon annan inne på matstället, kom tillbaks efter en stund och sa ”Its okay”

Så ställde de sig och bakade ihop en deg och lade på ingredienserna. Sedan sprang de helt enkelt iväg någon annanstans för att grädda pizzan. Det tog ju också ett tag.

Men han grejade det! Vi fick vår pizza.

Just den andan stöter man på lite här och var och det är kul att se.

Det finns inget hinder, inga gränser.

På så sätt känns det som om allting är möjligt i Egypten.

”Det löser sig. Jag fixar”.

Men det säger de inte. Möjligen bara ett ”its okey” eller ”One moment”.

LILILILILILILILIILILILILI

Trafikens kaos har jag tidigare berättat lite om pÃ¥ min sida. Körfälten är inte sÃ¥ viktiga. Och filerna… de existerar inte. Man tutar för att tala om att ”nu kör jag om” sÃ¥ fÃ¥r man hoppas pÃ¥ att bilen framför kör in lite till kanten. Gör den inte det kör man om iaf. DÃ¥ tar man bara lite av körfältet i motsatt riktning,oavsett om det kommer en mötande bil eller ej.

Säkerhetsbälte brukar inte finnas. Utom för chauffören. Det tar han på sig om han är tvungen att köra längre sträckor.

Tutan tycks för övrigt vara favoritdelen av bilen.

Man tutar om man kör om, när man svänger, när man hälsar och jag tror till och med en del tutar för att hälsa på de andra bilisterna.

Med andra ord: De låter väldigt mycket från gatorna här.

De trottoarer som finns är så höga att man helst undviker dem. Man går på gatan, vilket inte är helt riskfritt. Men det är å andra sidan bland det farligaste man kan göra här.

Många må vara fifflare, många må tjata, tjata och tjata på att du skall köpa av just honom, i just hans butik eller åka just hans Felucca men man kommer inte ifrån det faktum att man inte behöver vara rädd här.

Inte ens då vi åkte bil i de mörkaste gränder i det kaotiska Hurghada var vi rädda.

Rån och stölder är ovanligt här. Det som kan hända är att du blir lurad. Om de är duktiga kan det bli så att du blir lurad på så sätt; av överdrivet högt satta priser.

Men då är det din dumhet, eller din okunskap som är boven.

För här nere är du en vandrande bankomat.

Därför är det bra om du känner till att ett visst hotelrum kostar 30 pund istället för 300, som mannen som skall ta dig dit påstår.

Det är bra att ha koll.

Jag trivs här. Jag har lärt mig hur man skall pruta, jag vet vad saker och ting egentligen kostar och jag vet på vilket sätt man kan bli lurad.

Och jag har även funnit mig i rytmen och situationen och funnit att väldigt många faktiskt är gästvänliga och om inte alltid ärliga så åtminstone arbetande och hjälpsamma.

Jag trivs här. Jag tycker om rytmen. Och jag tycker om Egyptisk musik och rytmena i egyptisk musik.

Jag tänker köpa mig en ”Rababa”, ett egyptiskt enkelt stråkintrument.

Jag tycker om att ingenting är omöjligt.

Fotboll spelas det lite överallt här.

Jag skall köpa en fotboll och ge bort till egyptiska barn. Men innan dess skall vi utmana dem.

Egypten leder fortfarande med 1-0 efter Nyströms förlust i biljarden.

Nu är det revanch.

Det egyptierna i stort sett känner till om Sverige är vårat fotbollslag.

Nu fÃ¥r de lära sig tvÃ¥ nya namn…. 😉